Det gör ont!

Fy fan har bäddat ner sonen nu.. Han har feber försökte muta i honom lite "mat" i form av blåbärspaj..
Av någon anledning började vi prata om Morfar.
Oliver blev ledsen han började gråta så han skakade..
Fick fram att önskade att Morfar kunde väntat lite så vi kunde fått ta farväl.
Älskade lilla unge.
Jag vet inte vad man ska säga ibland.. Försökte förklara att det på ett vis var bra att det gick fort eftersom det inte fanns något att göra. Jag vet att vi inte hade kunnat rädda honom, det sa läkaren efter obduktionen.
Även om det gör ont så kan jag vila lite i att han inte led. För det kunde de också säga och man såg det i Pappas ansikte Det gör å jäva ont i mej med detta att han inte finns här.
Men när Oliver gråter så och saknar så, går jag sönder.
För jag kan inget göra jag kan inte ändra detta jag kan inte få tillbaka min Pappa och jag kan inte ge Oliver sin Morfar hur gärna jag än skulle vilja.
Jag skulle ge vad som helst bara för att en gång till få säga hur mycket jag älskar honom.
Känna på hans vackra händer och få en av hans varma underbara kramar.. Dem som jag och redan fått så många av..
Detta skulle jag även vilja kunna ge Oliver.
Men det går inte!! Jag kan inte ändra detta, ingen kan det och det gör så ont!
Jag vet att han ser oss.. Aldrig innan har jag vart så övertygad som efter att pappa dog.
Han finns här någonstans mitt ibland oss..
Oliver tror det med, han fråga mej om jag tror att Morfat är stolt över honom nu också för han vet hur stolt han var medans han levde.
Det är klart han är varför skulle han inte..
Älskade lilla unge.

Jag trasas sönder inifrån när jag sitter med min älskade unge i knät och han är så olycklig..
Jag kan ju inget mer göra än att prata kram och försöka trösta..
Usch säger jag bara fy Fan detta är vanmakt.